186
Edward märkte med någon förvåning, att till och med Fergus, oaktadt sin bildning och uppfostran, tycktes dela sina landsmäns vidskepliga begrepp, antingen derför att han ansåg det opolitiskt att röja otro i en allmänt trodd sak, eller sannolikare, emedan han, liksom de festa menniskor, hvilka ej tänka djupt eller sorgfälligt öfver dylika ämnen, inom sig hyste ett slags vidskepelse, som motvägde fördomsfriheten i hans yttranden och handlingssätt vid andra tillfällen. Waverley gjorde derför ingen anmärkning öfver det sätt, hvarpå han behandlades, utan belönade den högländska eskulapen med en frikostighet, som öfversteg dennes mest högtfygande förhoppningar och kom honom att utbrista i så många osammanhängande välsignelser på gaeliska och engelska, att Mac-LIvor, som blef förargad på öfverdriften af hans tacksamhetsutgjutelser, gjorde ett tvärt slut på dem genom att utropa: ceud mile mhalloich ort! det vill säga: »hundra tusen förbannelser öfver dig», och derpå körde honom ut ur kojan.
Sedan Waverley blifvit lemnad ensam, försänkte mattheten efter plågan äfvensom dagens stränga strapatser honom i en djup men feberaktig slummer, som hufvudsakligen förorsakades af en dryck, tillagad af några sömngifvande örter, som den gamle högländaren gifvit honom.
Tidigt påföljande morgon, sedan ändamålet med deras sammankomst var vunnet och deras jagt blifvit störd genom den obehagliga tilldragelsen, med anledning af hvilken Fergus och hans vänner yttrade det lifligaste deltagande, uppstod fråga om, huru man skulle bära sig åt med den skadade jägaren. Detta afgjordes af Mac-Ivor, som lät förfärdiga en bår af björk- och hasselqvistar, hvilken bars af hans folk med en varsamhet och skicklighet, som gör det ej osannolikt, att de torde varit förfäder till några af dessa starka gaeler, som nu hafva den lyckan att i sina bärstolar frakta Edinburghs skönheter till tio assembléer på en och samma afton. Då Edward blifvit upplyft på deras skuldror, kunde han ej underlåta att känna sig road af den romantiska anblick, som uppbrottet af detta skogsläger erbjöd.
De olika stammarne ordnade sig vid ljudet af hvarje clans säckpipa i särskilda hopar, hvar och en anförd af
