Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
203

denna var, i sjelfva verket varit det sista hinder, han beräknat, äfven om partiet varit mindre önskvärdt.

Drifven af dessa känslor, förde höfdingen Waverley till miss Mac-Ivors rum, ej utan hopp att hans gästs nuvarande öfverretade sinnesstämning skulle gifva honom mod att göra ett kort slut på hvad Fergus kallade frieriets roman. De funno Flora jemte hennes trogna kammarjungfrur Una och Cathleen sysselsatta med att rusta i ordning, hvad Waverley tyckte vara bröllopspresenter. Döljande sin sinnesrörelse så godt han kunde, frågade Waverley, för hvilket glädjefullt tillfälle miss Mac-Ivor gjorde dessa förberedelser.

»Det är för Fergus' bröllop», sade hon leende.

»Verkligen? — då har han bevarat sin hemlighet bra. Jag hoppas, han vill tillåta mig att bli hans brudriddare.»

»Det är en karls göra, men inte ert, som Beatrice säger.»

»Och hvem är den sköna damen?»

»Sade jag er ej för längese'n, att Fergus ej friade till någon annan brud än äran?»

»Och är jag då oduglig att bli hans medhjelpare och rådgifvare under hans strifvande efter ära, miss Mac-Ivor?» frågade vår hjelte, djupt rodnande. »Står jag så lågt i er tanke?»

»Långt derifrån, kapten Waverley. Jag önskar till Gud, att ni delade vår öfvertygelse, och jag använde det uttryck, som misshagade er, endast emedan

Ej samma vägar vi tillhopa vandra,
Men stå som fiender emot hvarandra.»

»Den tiden är förbi, syster, och du kan önska Edward (ej längre kapten) Wawerley lycka till att vara befriad från det slafveri under en usurpator, som innebars i denna olycksbådande sinnebild.»

»Ja», sade Waverley, i det han borttog kokarden från sin hatt, »det har behagat konungen, som gaf mig detta utmärkelsetecken, att återtaga det på ett sätt, som ger mig föga skäl att sakna hans tjenst.»

»Gud ske lof för det!» utropade svärmerskan; »ack, att de måtte vara nog blinda att lika ovärdigt behandla