»Delar ni då ej hans ifver?»
»Om jag delar den? — Gud skall veta, att mitt nit, om möjligt, öfverträffar hans. Men jag är ej, liksom han, så hänförd af de brådskande krigsrustningarna och alla de för vårt nuvarande förehafvande erforderliga bisakerna, att jag kan glömma dessa rättvisans och sanningens stora grundsatser, hvarpå vårt företag är grundadt, och hvilka, jag är förvissad derom, endast kunna befrämjas genom åtgärder, som i och för sig äro sanna och rätta. Att begagna sig af era närvarande känslor, min bästa mr Waverley, till att förleda er till ett oåterkalleligt steg, hvars rättvisa och faror ni icke öfvervägt, är, enligt mitt ringa omdöme, hvarken ädelt eller rätt.»
»Oförlikneliga Flora!» sade Edward, i det han fattade hennes hand; »huru mycket har jag ej behof af en dylik rådgifverska!»
»En vida bättre», sade Flora, i det hon sakta bortdrog sin hand, »skall mr Waverley finna i sitt eget bröst, om han vill gifva dess svaga stämma tillfälle att höras.»
»Nej, miss Mac-Ivor, jag vågar ej hoppas det; en olycksalig efterlåtenhet har med sina tusen omständigheter snarare gjort mig till en inbillningens martyr än till en förståndsmenniska. Vågade jag blott hoppas — kunde jag blott tro — att ni ville värdigas blifva för mig denna ömma, nedlåtande vän, som ville styrka mig att godtgöra mina villfarelser, så skulle mitt tillkommande lif —»
»St! min bäste sir; nu drifver ni er glädje att ha undsluppit en jakobitisk rekrytofficers händer till en exempellös höjd af tacksamhet.»
»Nej, älskade Flora, gäckas ej längre med mig; ni kan ej misstaga er på meningen af dessa känslor, hvilka jag nästan ofrivilligt yttrat; och sedan jag nu brutit tystnaden, låt mig draga nytta af min djerfhet. — Eller får jag, med er tillåtelse, nämna för er bror —»
»Inte för allt i verlden, mr Waverley!»
»Hur skall jag förstå detta? Fins det något olyckligt hinder — har någon förutfattad böjelse —»
»Ingen, sir. Jag är skyldig mig sjelf att säga, att jag ännu aldrig sett en man, på hvilken jag tänkt med afseende på vårt närvarande ämne.»
