Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
211

försvunnet liksom en dröm — hans fader hade fallit i onåd, han sjelf var vanhedrad och hade ofrivilligt blifvit en förtrogen, om ej en medbrottsling, i mörka, djupa och farliga planer, hvilka antingen måste medföra omstörtandet af den styrelse, han så nyligen tjenat, eller också förderf för alla dem, som inlåtit sig deri. Om Flora äfven skulle gynnsamt upptaga hans frieri, hvilken utsigt fans det väl för, att det någonsin skulle blifva bragt till ett lyckligt slut, midt under förvirringen af en förestående uppresning? Eller huru kunde han komma fram med den sjelfviska begäran, att hon skulle lemna Fergus, vid hvilken hon var så djupt fäst, och draga sig undan med honom till England för att der på afstånd afvakta framgången af sin brors företag eller tillintetgörelsen af hela hans lycka och alla hans förhoppningar? Att åter å andra sidan, utan någon annan hjelp än sitt svärd, inlåta sig i höfdingens farliga och öfverilade planer — att ryckas framåt af honom såsom deltagare uti alla hans förtviflade och ursinniga företag, nästan afsägande sig makten att bedöma rättvisan och klokheten af sina egna handlingar — detta var ej någon behaglig utsigt för Waverleys hemliga stolthet. Och likväl, hvilken annan utväg återstod för honom, utom att Flora skulle afslå hans frieri, en sak, som han under sina närvarande upprörda känslor ej kunde tänka på utan verkliga själsqval? Begrundande den farliga och ovissa utsigt, som låg framför honom, ankom han slutligen till vattenfallet, der han, såsom Fergus förutsagt, fann Flora sittande.

Hon var alldeles ensam, och så snart hon märkte hans ankomst, steg hon upp och gick emot honom. Edward försökte säga något, som närmade sig en vanlig artig samtalston, men fann sig ur stånd dertill. Flora tycktes i början lika förlägen, men hemtade sig fortare och — hvilket var ett föga gynnsamt förebud för Waverleys frieri — var den första, som förde talet på ämnet för deras sista samtal. »Det är i alla hänseenden en allt för vigtig sak, mr Waverley», sade hon, »för att jag skulle lemna er i ovisshet om mina tänkesätt.»

»Uttala dem ej förhastadt», bad Waverley upprörd; »låt tiden — låt mitt tillkommande uppförande — låt er broders inflytande —»