TJUGUNIONDE KAPITLET.
Waverleys emottagande i låglandet efter hans höglandsfärd.
Det var middag, då de båda vännerna befunno sig på högsta punkten af passet vid Bally-Brough. »Jag får ej begifva mig längre», sade Fergus Mac-Ivor, som under vägen förgäfves sökt upplifva sin väns lynne. »Om min tvära syster har någon del i er nedslagenhet, så lita på mig, att hon i alla händelser hyser en hög tanke om er, fastän hennes närvarande oro för det allmänna bästa hindrar henne från att lyssna till något annat ämne. Anförtro er sak åt mig, och jag skall ej förråda den, så vida ni ej återtager den der gemena kokarden.»
»Det behöfver ni inte befara, då ni besinnar det sätt, hvarpå man fråntagit mig den. Farväl, Fergus; låt inte er syster glömma bort mig!»
»Farväl, Waverley; ni får kanske snart höra henne omnämnas med en stoltare titel. Skynda er hem, skrif bref och skaffa er, så fort ni kan, så många tillgifna vänner som möjligt; så framt inte mina nyheter från Frankrike bedragit mig, kommer det snart oväntade gäster på Suffolkska kusten.»
Sålunda åtskildes de båda vännerna. Fergus återvände till sitt slott, medan Edward, åtföljd af Callum Beg, hvilken från topp till tå blifvit förvandlad till en lågländsk ridbetjent, fortsatte sin väg till den lilla staden — —.
