Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
227

hade ej tillåtit honom att störa vår hjeltes drömmar. Men då han såg honom vakna ur sina tankar vid åsynen af köpingen, red Callum fram till konom och sade sig hoppas, att hans nåd inte skulle nämna något om Vich Ian Vohr, då de kommo fram till värdshuset; ty folket der voro så bittra whigar, att den onde måtte ta dem.

Waverley försäkrade den försigtige pagen, att han skulle vara varsam, och som han i det samma förnam, visserligen ej en klockringning, utan klingandet af något snarlikt en hammare mot en gammal mossbelupen, grön, upp- och nedvänd vällingsgryta, som hängde i ett öppet skjul af en papegojburs form och storlek, hvilket var uppfördt för att pryda östra ändan af en byggning, liknande en gammal lada, frågade han Callum Beg, om det var söndag.

»Jag kan inte säga så precist; söndagen firas sällan bortom passet vid Bally-Brough.»

Men då han inkom i staden och närmade sig det ansenligaste värdshus, som fans der, föranledde antalet af gamla qvinnor i röda kappor och hufvudkläden af tartan[1], hvilka strömmade ur den ladlika byggningen och under vägen jemförde den välsignade ynglingens, Jabesh Rentowels, och det utvalda kärilets, master Goukthrapples, ömsesidiga förtjenster, Callum att försäkra sin tillfällige husbonde, att det antingen var verklig söndag eller också den mindre regeringssöndag, som de kalla böndag.

Då de afstego nedanför skylten »Den Sjuarmade Gyllne Ljusastaken», hvilken för gästernas ytterligare uppbyggelse var prydd med ett kort hebreiskt valspråk, emottogos de af värden, en lång, mager, puritansk figur, som tycktes öfverlägga med sig sjelf, om han borde hysa personer, hvilka reste på en sådan dag. Men då han sannolikt besinnade, att han egde makt att låta dem plikta för denna otillbörlighet, hvilket de kunde undslippa, om de gingo till Gregor Duncanson på värdshuset »Högländaren», nedlät mr Ebenezer Cruvickshanks sig till att mottaga dem under sitt tak.

Till denna heliga personlighet vände Waverley sig med anhållan, att han måtte skaffa honom en vägvisare

  1. Ett slags rutigt skotskt tyg.