232
som då vistades i Paris, begaf sig öfver till England, hopsamlade en trupp kavaljerer i grannskapet af London och genomtågade konungariket, som så länge lydt under usurpatorns herravälde, i marscher, som utfördes med så mycken klokhet och rådighet, att han lyckligt förenade sin skara ryttare med den då under vapen stående högländska hären. Efter flere månaders ströfkrig, hvari Wogans skicklighet och mod förskaffade honom det högsta anseende, hade han den olyckan att blifva svårt sårad, och som intet läkarebiträde fans till hands, slutade han sin korta men ärofulla bana.
Den statskloke höfdingens afsigt med att framställa denne unge hjeltes exempel för Waverley, med hvars romantiska lynne det så synnerligt öfverensstämde, var tydlig; men hans bref angick hufvudsakligen några obetydliga uppdrag, som Edward lofvat uträtta åt bonom i England, och det var först mot slutet, som Edward fann dessa ord: »jag är smått förargad på Flora, emedan hon i går nekade oss sitt sällskap, och då jag nu besvärar er med att läsa dessa rader för att påminna er om ert löfte att skaffa mig ett fiskredskap och ett armbost från London, vill jag innesluta hennes verser vid Wogans graf. Jag vet, att detta skall förtreta henne; ty, för att säga er sanningen, tror jag henne mer kär i minnet af denne döde hjelte, än hon sannolikt kommer att bli i någon lefvande, såvida han ej beträder en dylik bana. Men nutidens engelska landtjunkare vårda sina ekar, för att de må beskugga deras jagtparker eller ersätta deras förluster på spel en afton, och åkalla dem hvarken att bekransa deras tinningar eller beskugga deras grafvar. «Låt mig hoppas på ett lysande undantag bos en kär vän, hvilken jag gerna skulle vilja ge ett kärare namn.»
Verserna hade till öfverskrift
Till en ek
på kyrkogården i — — i skotska högländerna, hvilket träd säges utmärka den år 1649 dödade kapten Wogans graf.
Du sinnebild af Englands gamla tro,
Lyft stolt, lyft högt de gröna grenar öfver
Den stilla grift, der äran gått till ro,
Der tidig död den tappre hjelten söfver!
