sida, med ett särdeles menande ansigtsuttryck gick tätt intill Edward och sade med dämpad röst: »om ers nåd tror, att den gamla satwhigen är det ringaste farlig, så kan man lätt göra sig af med honom, utan att någon skall bli klok på, hur det gått till.»
»På hvad sätt då?»
»Jag sjelf», svarade Callum, »kan invänta honom en liten bit utanför staden och kittla hans refben med min skene-occle.»
»Skene-occle? Hvad är det?»
Callum uppknäpte sin rock, upplyfte sin venstra arm och pekade med en uttrycksfull nick på fästet till en dolk, som behändigt var instucken under armen, i fodret af hans jacka. Waverley trodde först, att han missförstått hans mening, hvarför han såg honom skarpt i ansigtet och upptäckte då i Callums ganska vackra, ehuru solbrända drag, just den grad af skälmaktig elakhet, hvarmed en engelsk pojke af samma ålder skulle yppat en plan att plundra en fruktträdgård.
»Gode Gud, Callum, du vill väl inte ta lifvet af karlen?»
»Jo visst», svarade den unge våghalsen, »och jag tycker, han fått behålla det länge nog, då han vill preja folk, som kommer för att göra af med sina pengar på hans värdshus.»
Edward insåg, att här ingenting stod att uträtta med förnuftsskäl, hvarför han åtnöjde sig med att strängeligen anbefalla Callum att ej tillåta sig något försök emot mr Ebenezer Cruickshanks' lif, i hvilken tillsägelse pagen tycktes foga sig med den likgiltigaste min i verlden.
»Duinhé-wassel kan göra, hur han behagar; den gamle skälmen har aldrig gjort mig något förnär. Men här är en skrifven lapp från Tighearnach, som han bad mig ge ers nåd, innan jag lemnade er.»
Brefvet från höfdingen innehöll Floras verser öfver kapten Wogan, hvars tilltagsna karaktär blifvit så väl tecknad af Clarendon. Han hade från början varit i parlamentets tjenst, men öfvergaf detta parti vid Carl I:s afrättning; och då han fick höra, att det kungliga banéret blifvit upprest i skotska högländerna af grefven af Glencairn och general Middleton, tog han afsked af Carl II,
