234
den öfre delen af bans gestalt inhöljd i en vid öfverrock, som var tilldragen om lifvet med ett bälte och igenknäpt ända under hakan samt ofvantill pryddes med en väldig kapuschong, hvilken, då den drogs öfver hufvudet och hatten, fullkomligt skylde båda. Hans hand omfattade en stor, med messingsskaft försedd kurirpiska, och hans ben omslötos af damasker, som medelst rostiga spännen voro hopfästa på sidorna. Sålunda utrustad, klef han fram midt i rummet och förkunnade med fåordig korthet sitt ärende: »era hästar äro i ordning».
»Ni följer således sjelf med mig, herr värd?»
»Ja, till Perth, der ni kan få er en annan ledsagare, i fall så skulle påfordras.»
Med dessa ord gaf han räkningen, som han höll i handen, åt Waverley och slog i det samma sjelfbjuden i ett glas vin åt sig, hvilket han andäktigt tömde, i det han mumlande bad om välsignelse på deras färd. Waverley häpnade öfver karlens oförskämdhet; men som de icke länge skulle hafva att göra med hvarandra, brydde han sig ej om att göra någon anmärkning deröfver, utan betalade sin räkning och yttrade sin afsigt att genast afresa. Han satte sig följaktligen upp på Dermid och red ut från den Gyllne Ljusastaken, åtföljd af den puritanska figur, vi beskrifvit, sedan denne efter någon tidsutdrägt och möda och med tillhjelp af en »klifsten» eller murad upphöjning, som för resandes begvämlighet var uppförd utanför huset, lyckats förflytta sin person på ryggen af en långsträckt, utmagrad, tommagad skuggbild af en afdankad fullblodshäst, på hvilken Waverleys kappsäck var bunden. Ehuru vår hjelte ej var vid något synnerligt gladt lynne, kunde han likväl knapt afhålla sig från att skratta åt sin nya väpnares utseende, i det han tänkte på den förvåning, som dennes person och utrustning skulle uppväckt på Waverley-Honour.
Edwards skrattlust undgick ej vår värd på Ljusastaken, och, medveten om orsaken, ingöt denne en dubbel portion syra i sitt ansigtes fariseiska surdeg samt beslöt inom sig att på ett eller annat sätt låta den unge engelsmannen dyrt betala det förakt, hvarmed han tycktes betrakta honom. Callum stod äfven i porten och visade en oförstäld munterhet öfver mr Cruickshanks' löjliga figur.
