Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
235

Då Waverley red förbi honom, tog han aktningsfullt af sig hatten och bad honom, i det han närmade sig hans stigbygel, akta sig, att inte den gamla whigsatan spelade honom något spratt.

Waverley tackade honom ännu en gång och bjöd honom farväl samt red derefter raskt på, rätt belåten att slippa höra barnens rop, då de sågo gamle Ebenezer höja och sänka sig i sina stigbyglar för att undvika de stötar, som förorsakades af ett hårdt traf på den halft stenlagda gatan. Köpingen — — låg snart flere mil bakom dem.