Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
243

väl som dess abstrakta trossatser, och var högaktad af de högre stånden, fastän han ej smickrade deras spekulativa villfarelser genom att förvandla evangelii predikstol till en skola för hednisk moral. Kanske är det till följd af denna blandning af tro och praxis i hans lära, som jag aldrig varit i stånd att upptäcka, om han tillhörde det strängare eller hofsammare partiet inom kyrkan, oaktadt hans minne bildat ett slags epok i Cairnvreckans häfder, så att församlingsboarna för att beteckna, hvad som inträffade för sextio år sedan, ännu säga, att det hände i den goda pastor Mortons tid.

Mr Morton hade blifvit uppskrämd af pistolskottet och det tillväxande larmet omkring smedjan. Sedan han tillsagt de kringstående att qvarhålla Waverley, men att afhålla sig från hvarje våldsamhet emot honom, vändes hans första uppmärksamhet på Mucklewrath, öfver hvars kropp hans hustru i ett plötsligt uppkommet anfall af ånger tjöt, grät och slet sitt svarta okammade hår; hon var i ett tillstånd, som nästan gränsade till vansinne. Då man upplyfte smeden, var den första upptäckten, att han var lefvande, och den andra, att han säkert komme att lefva lika länge, som om han aldrig i sitt lif hört knallen af en pistol. Han hade likväl kommit undan med knapp nöd; ty kulan hade snuddat förbi hans hufvud och döfvat honom ett ögonblick eller två, hvilken dvala ytterligare förlängts af skrämseln och sinnesrörelsen. Han uppreste sig nu för att fordra hämd på Waverley och öfvertalades med svårighet att ingå på Mortons förslag, att den resande skulle föras inför lairden, som var fredsdomare, och öfverlemnas till hans förfogande. De öfriga närvarande samtyckte enhälligt till den föreslagna åtgärden, och till och med mrs Mucklewrath, som börjat hemta sig från sina hysteriska anfall, sade i en jemrande ton, att hon ej hade någonting emot hvad pastorn föreslog; han var för god för sin syssla, och hon hoppades att en vacker dag få se honom med en prydlig biskopskåpa på ryggen, hvilket var en mycket anständigare anblick än deras prestkappor, det kunde hon då säga för visst.