förtjenster om kyrka och stat, alldenstund han, näst Gud — som han blygsamt ytttrade sig — varit medlet att få denne misstänkte och vådlige brottsling häktad. Han lät derpå förstå, att han väntade sig framtida belöning och omedelbar ersättning för förlusten af tid äfvensom af sitt goda namn, derför att han på en böndag rest i verldsliga ärenden.
Major Melville svarade härpå med mycket lugn, att mr Cruickshanks, långt ifrån att räkna sig denna sak till förtjenst, borde tacka Gud, om han sluppe att utbetala stora böter, emedan han försummat att, i enlighet med lydelsen af den nyligen utfärdade förordningen, till närmaste magistratsperson inlemna uppgift på hvarje främling, som komme till hans värdshus; vidare att, eftersom mr Cruickshanks skröt så mycket af sin religion och sin undersåtliga trohet, han ej ville tillskrifva hans uppförande någon bristande tillgifvenhet för regeringen, utan blott antaga, att hans nit för kyrka och stat blifvit vaggadt i sömn af utsigten att låta en främling få betala dubbel skjutslega; men att han, majoren, då han ansåg sig obefogad att ensam döma öfver en så betydande persons uppförande, skulle uppskjuta dermed till nästa tingstermin. Vår historia förtäljer för det närvarande intet vidare om värden på Ljusastaken, som, missnöjd och nedslagen, vände tillbaka till sin egen boning.
Major Melville befalde derpå byfolket att återvända till sina hem, utom två, hvilka gjorde tjenst som konstaplar och som tillsades att vänta nedanför. Rummet befriades sålunda från alla personer utom Morton, hvilken majoren bad stanna qvar, jemte ett slags ombudsman, som gjorde tjenst såsom sekreterare, och Waverley sjelf. En plågsam och förlägen tystnad följde nu, tills major Melville, efter att med mycket medlidande hafva betraktat Edward och litet emellan rådfrågat ett papper, som han höll i handen, bad att få veta hans namn.
»Edward Waverley.»
»Jag trodde så; senast vid — — dragonregementet och brorson till sir Everard Waverley på Waverley-Honour?»
»Den samme.»
»Min unge herre, det smärtar mig på det högsta, att denna ledsamma pligt fallit på min lott.»
