några böcker, på hvilka jag sände honom en förteckning, och att skicka dem till mig till Tully-Veolan.»
»Och af hvad slag voro dessa böcker?»
»De hörde nästan uteslutande till skönliteratur och voro ämnade att läsas af ett fruntimmer.»
»Fans det ej några högförrädiska afhandlingar och ströskrifter bland dem, mr Waverley?»
»Det fans några politiska afhandlingar, uti hvilka jag knapt tittat. De hade tillskickats mig från en god vän, hvars hjerta är mer att värdera än hans klokhet och politiska skarpsinnighet; de tycktes vara mycket tråkiga.»
»Denne vän var väl en mr Pembroke, en prestman, som vägrat aflägga tro- och huldhetseden, samt är författare till två högförrädiska verk, hvartill manuskripten blifvit funna bland era saker?»
»Men jag ger er mitt hedersord på, att jag aldrig läst sex sidor af dem.»
»Jag är inte er domare, mr Waverley. Ert förhör kommer att fortsättas på annat håll. Men för att fortfara — känner ni en person, som går och gäller under namnet Wily Will eller Will Ruthwen?»
»Jag har aldrig hört talas om något sådant namn förrän i detta ögonblick.»
»Har ni aldrig genom denne eller någon annan person uppeggat sergeant Humphry Houghton att desertera med så många af sina kamrater, som han kunde öfvertala att följa sig, och att förena sig med högländarne och andra rebeller, hvilka nu äro i vapen under den unge pretendentens befäl?»
»Jag försäkrar er, att jag ej blott är fullkomligt oskyldig till den komplott, ni lagt mig till last, utan att jag äfven afskyr den af min innersta själ och ej skulle vilja göra mig skyldig till ett sådant förräderi, om jag äfven derigenom kunde vinna en tron för mig eller någon annan lefvande menniska.»
»Ja, men då jag betraktar detta bref, skrifvet af en bland de missledda herrar, hvilka nu gripit till vapen mot detta land, äfvensom de verser, det inneslöt, så kan jag ej annat än finna en viss öfverensstämmelse mellan det
