TRETTIOANDRA KAPITLET.
En öfverläggning och dess följd.
Major Melville hade qvarhållit mr Morton under sitt förhör med Waverley, både emedan han trodde sig kunna påräkna bistånd af hans praktiska förstånd och erkända undersåtliga trohet och derför, att han gerna önskade hafva ett vittne af oförvitlig sanningskärlek till de åtgärder, han komme att vidtaga mot en ung engelsman af hög rang samt presumtiv arfvinge till en stor förmögenhet. Han visste, att hvarje steg skulle komma att strängt nagelfaras, och han hade derför gjort sig till uppgift att sätta rättvisan och redligheten af sitt eget förfarande utom all fråga. Sedan Waverley aflägsnat sig, satte lairden och pastorn i Cairnvreckan sig under tystnad ned till sin aftonmåltid. Så länge betjeningen var närvarande, hade ingendera lust att yttra något om den sak, som upptog deras sinnen, och de funno det ej heller lätt att tala om något annat ämne. Waverleys ungdom och synbara uppriktighet stodo i skarp motsats till de skuggor af misstanke, som skockade sig omkring honom, och han hade i sitt beteende en okonstlad öppenhet, som tycktes antyda en person, hvilken var ovan vid intrigens vägar, och som högligen talade till hans förmån.
Båda funderade på hvad som förefallit vid förhöret och betraktade det genom sina egna känslors synglas. Båda voro snabbfyndiga och skarpsinniga män och båda
