22
språk. Han var likväl gammal och efterlåten, och den ständigt återkommande mellan-regering, hvarunder Edward var helt och hållet befriad från hans uppsigt, förorsakade en sådan förslappning i hans myndighet, att ynglingen till en stor del tilläts att läsa huru han behagade, hvad han behagade och när han behagade. Denna efterlåtenhet skulle varit förderflig för en gosse med trögare förstånd, som, då han fann förvärfvandet af kunskap vara ett arbete, helt och hållet skulle hafva åsidosatt det utan en tuktomästares befallning; och den skulle visat sig lika farlig för en yngling, hvars fysiska förmögenheter varit starkare än hans inbillning eller hans känslor, ty den skulle oemotståndligt lockat denne till jagtnöjen från morgon till qväll; men Edward Waverleys karaktär var skild från båda dessa slag. Hans fattningsgåfva var så ovanligt snabb, att den nästan kunde kallas åskådning, och hans lärares förnämsta omsorg var att hindra honom från att springa om sitt villebråd, såsom en jägare skulle uttrycka sig, det vill säga, förvärfva sina kunskaper på ett förhastadt och ofullständigt sätt. Och här hade läraren äfven att motarbeta en annan böjelse, som allt för ofta är förenad med en liflig fantasi och lysande själsförmögenheter — nemligen denna hoglöshet, som blott kan eggas till verksamhet genom någon kraftig bevekelsegrund till nöje och som afstår från studiet, så snart nyfikenheten är tillfredsstäld, nöjet att besegra de första svårigheterna uttömdt, och nyhetens behag förbi. Edward kastade sig med ifver öfver hvarje klassisk författare, som hans lärare föreslog honom till genomläsning, gjorde sig så mäktig framställningssättet, att han kunde förstå berättelsen, och om denna behagade eller intresserade honom, slutade han boken; men det var förgäfves att söka fästa hans uppmärksamhet på kritiska språkskiljaktigheter, skönheten af ett lyckligt uttryck, eller det konstmessiga i ordställningen. »Jag kan läsa och förstå en latinsk författare», svarade Edward med en femtonårig ynglings öfverilade sjelfförtroende, »och Scaliger eller Bentley kunde inte göra mycket mer.» Ack! medan han sålunda tilläts att läsa blott för sitt eget nöjes skull, anade han ej, att han för alltid förlorade tillfället att förvärfva vanan af sträng och uthållande flit samt att inhemta konsten att beherska,
