256
»En ledsam affär, det här, mr Morton. Jag fruktar för, att den här gunstig junkern skaffat sig en snara om halsen.»
»Det förbjude Gud!» sade pastorn.
»Dertill säger jag amen», sade den verldslige embetsmannen; »men jag tror, att till och med er skonsamma logik näppeligen kan neka till slutledningen.»
»Af allt, hvad vi hört i afton, major, hoppas jag säkert, att den skall kunna förebyggas.»
»Verkligen? Min bästa pastor, ni är en af dem, som skulle vilja utsträcka presterskapets privilegier till hvarje brottsiing.»
»Det nekar jag visst inte till — barmhertighet och långmodighet äro grundvalarne för den lära, jag är kallad att predika.»
»Religiöst taladt är detta sant; men barmhertighet mot en brottsling kan vara en stor orättvisa mot samhället. Jag talar ej särskildt om denne yngling, som jag hjertligt önskar måtte kunna försvara sig, ty jag tycker om både hans blygsamhet och hans mod; men jag fruktar, att han störtat sig i olycka.»
»Hvarför det? Hundratals missledda personer ha nu gripit till vapen mot styrelsen, och många bland dem otvifvelaktigt till följd af grundsatser, hvilka uppfostran och tidigt inrotade fördomar ha förgylt med namnen fosterlandskärlek och hjeltemod. Då rättvisan väljer sina offer bland en sådan mängd — ty alla lära väl ej komma att förgöras — måste hon afse de moraliska bevekelsegrunderna. Låt den, som af ärelystnad eller af hopp om personliga förmåner låtit förleda sig att störa en väl ordnad styrelses lugn, falla ett offer för dess lagar; men säkert bör den af vilda drömmar om ridderlighet och förment konungatrohet vilseledda ungdomen kunna göra anspråk på förlåtelse.»
»Om fantastisk ridderlighet och förment konungatrohet komma under rubrik af högförräderi, så känner jag ingen domstol i kristenheten, min bästa mr Morton, der de kunna utverka sin habeas-corpus.»
»Men jag kan ej finna, att denne ynglings brottslighet är på något sätt tillfyllestgörande bevisad.»
»Emedan er godhjertenhet förblindar ert förstånd.
