Sida:Waverley 1879.djvu/261

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
257

Hör på. Denne yngling, härstammande från en familj af ärftliga jakobiter, hans farbror hufvudmannen för torypartiet i grefskapet — —, hans far en missnöjd och i onåd fallen hofman, hans lärare en prest, som vägrat aflägga trohetseden och som är författare till två högförrädiska skrifter — denne yngling, säger jag, ingår vid G—s dragoner, i det han från sin farbrors gods medför en hop unga karlar, som under tvisterna med sina kamrater ej skyggat för att på deras sätt förfäkta de högkyrkliga grundsatser, de inhemtat på Waverley-Honour. Mot dessa unga män visar Waverley en ovanlig uppmärksamhet; de förses med penningar utöfver en soldats behof och i strid med disciplinen samt ställas under befäl af en favoritsergeant, medelst hvilken de underhålla en ovanligt intim förbindelse med sin kapten och låtsa anse sig oberoende af de andra officerarne samt för mer än sina kamrater.»

»Min bäste major, allt detta är en naturlig följd af deras tillgifvenhet för sin unga husbonde och deraf att de befunno sig vid ett regemente, som hufvudsakligen blifvit värfvadt i norra Irland och vestra Skottland, hvadan följaktligen deras kamrater voro böjda för att gräla med dem, både emedan de voro engelsmän och emedan de tillhörde den engelska kyrkan.»

»Bra taladt, pastor. Jag önskar någon af er synod hörde er. Men låt mig fortfara. Denne yngling erhåller permission och far till Tully-Veolan. Baronens af Bradwardine grundsatser äro temligen väl kända, för att ej nämna, att denne ynglings onkel hjelpte honom ur klämman år 1715. Den unge mannen råkar der i en tvist, under hvilken han säges ha vanhedrat den fullmakt, han innehade. Öfverste G— skrifver till honom först mildt, sedan strängare — jag vill tro, ni ej betviflar att han gjort det, då han säger så; officerscorpsen uppmanar honom att förklara sig rörande den tvist, hvari han säges ha varit invecklad; men han svarar hvarken sin befälhafvare eller sina kamrater. Emellertid bli hans soldater oroliga och uppstudsiga, och då slutligen ryktet om denna olyckliga uppresning blir allmänt kändt, upptäcker man, att hans gunstling, sergeant Houghton, och en annan karl stå i brefvexling med en fransk utskickad, befullmäktigad, såsom han påstår, af kapten Waverley. Enligt de båda

Waverley.17