innehållande ett “gack du och gör sammaledes”, och den, som skrifvit detta, är den laglydige undersåten, den trogne och fredlige Fergus Mac-Ivor af Glennaquoich, Vich Ian Vohr och så vidare. Och slutligen», fortfor major Melville, som blifvit helt varm vid uppräknandet af sina bevisningsgrunder, »hvar finna vi väl denna nya upplaga af den ädle riddaren Wogan? Jo, just på den väg, som är lämpligast för utförandet af hans planer, och der skjuter han på den förste af konungens undersåtar, som vågar fråga honom om afsigten med hans resa.»
Mr Morton afhöll sig klokt från hvarje invändning, som han insåg endast skulle befästa magistratspersonen i dennes åsigt, och frågade honom blott, hvad han ärnade göra med sin fånge.
»Det är en temligen kinkig fråga, i betraktande af landets ställning.»
»Kan ni ej, då han ju är en ung gentleman, qvarhålla honom här i ert hus, i skydd för all fara, tills stormen gått öfver?»
»Min bäste vän, hvarken ert hus eller mitt skola länge vara i skydd för faran, äfven om det vore lagligt att hålla honom häktad här. Jag har nyss erfarit, att öfverbefälhafvaren för de trupper, som marscherat på högländerna för att uppsöka och skingra rebellerna, har undvikit att leverera dem batalj vid Corryerick och med hela den disponibla styrkan dragit sig norrut till Inverness, eller fan vete hvart, samt lemnat vägen till låglandet oförsvarad och öppen för den högländska hären.»
»Gode Gud! Är karlen en pultron, en förrädare eller ett dumhufvud?»
»Intet af de tre, skulle jag tro. Han har en simpel soldats vanliga mod, är rättskaffens nog, gör hvad som anbefalles honom och förstår, hvad som säges honom, men duger lika mycket till att i vigtiga fall handla på egen hand, som jag, min bäste pastor, att uppträda på er predikstol.»
Denna vigtiga offentliga nyhet vände för ett ögonblick samtalet ifrån Waverley; men efter en stund återtogs detta ämne.
»Jag tror», sade major Melville, »att jag måste öfverlemna den unge mannen åt någon af de ströfcorpser af
