260
beväpnade frivillige, som nyligen utsändts för att injaga skräck i de missnöjda distrikten. De ha nu blifvit återkallade till Stirling, och i morgon eller öfvermorgon kommer en liten trupp här förbi, anförd af den der karlen vesterifrån — hvad heter han nu igen? — Ni såg honom och sade, att han var en verklig typ för ett af Cromwells krigiska helgon.»
»Cameronianaren Gilfillan. Jag önskar, att den unge mannen måtte vara säker hos honom. I följd af sinnenas upphetsning sker det underliga saker under en sådan här uppskakande kris, och jag fruktar, att Gilfillan tillhör en sekt, som lidit förföljelse utan att lära förbarmande.»
»Han kommer blott att föra mr Waverley till Stirlings slott. Jag skall gifva uttrycklig befallning, att man må behandla honom väl. Jag kan verkligen ej uttänka något bättre sätt att försäkra oss om hans person och jag förmodar, att ni ej vill råda mig till att utsätta mig för ansvaret att försätta honom i frihet.»
»Men ni har väl ingenting mot, att jag i morgon besöker honom i enrum?»
»Nej, visst inte; er undersåtliga trohet och er karaktär äro mig en borgen. Men i hvad afsigt gör ni denna begäran?»
»Blott för att försöka, om han ej kan förmås att meddela mig några omständigheter, som framdeles kunna bli gagneliga till att förmildra, om ej att urskulda hans uppförande.»
De båda vännerna åtskildes nu och begåfvo sig till hvila, båda uppfylda af de bekymmersammaste betraktelser öfver landets tillstånd.
