TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
Waverley är ännu stadd i nöd.
Den snabbhet och till och med våldsamhet, hvarmed Waverley rycktes framåt, hade så när beröfvat honom sansningen; ty den skada, han lidit vid sitt fall; hindrade honom från att hjelpa sig sjelf så verksamt, som han eljest kunde hafva gjort. Då hans ledsagare märkte detta, kallade de ett par andra af truppen till sin hjelp, lade vår hjelte i en plaid och fördelade derigenom hans tyngd sins emellan samt bortförde honom med samma snabba fart som förut, utan någon ansträngning från hans sida. De talade föga och blott på gaeliska samt saktade ej sin gång, förrän de sprungit nära två mil, då de minskade den starkaste farten, men likväl fortforo att gå ganska raskt, i det de emellanåt aflöste hvarandra i att bära Waverley.
Vår hjelte försökte nu att tilltala dem, men fick blott svaret: »cha n'eil beurl' agam», det vill säga, »jag kan inte engelska», hvilket, som Waverley väl visste, var en högländares ständiga svar, då han antingen inte förstod eller inte ville förstå en engelsman eller en lågländare. Derpå nämnde han Vich Ian Vohrs namn, i den tanke att han hade honom att tacka för sin frälsning ur Gilfillans klor; men ej heller detta åstadkom något tecken till igenkännande från hans ledsagares sida.
Månsken hade efterträdt skymningen, då truppen gjorde halt på branten af en tvärdjup dal, hvilken på de ställen, der den var upplyst af månen, syntes uppfyld af träd och
