så eftertryckligt slag öfver hufvudet, att han genast fäldes till marken. I den derpå uppkomna förvirringen sköts hästen, hvarpå vår hjelte red, af en bland Gilfillans trupp, som på måfå aflossade sitt gevär, hvarvid Waverley föll under djuret och fick flere svåra kontusioner. Men han befriades nästan genast från den fallna hästen af två högländare, som fattade honom en i hvardera armen och bortförde honom ur handgemänget och från landsvägen. De sprungo med mycken skyndsamhet, i det de halft stödde och halft släpade vår hjelte, som likväl kunde höra några spridda skott afskjutas i närheten af det ställe, han lemnat. Dessa skott härledde sig, som han sedermera erfor, från Gilfillans trupp, hvilken nu blifvit samlad, sedan de framför och bakom befintliga afdelningarna kommit fram till stridsplatsen, hvarvid högländarne drogo sig tillbaka, sedan de likväl först plundrat Gilfillan och ett par af hans folk, som svårt sårade lågo på platsen. Några skott vexlades mellan högländarne och de frivilliga, som, utan befälhafvare och befarande ett nytt bakhåll, ej gjorde något allvarligt försök att återtaga sin fånge, utan ansågo det klokare att fortsätta sin marsch till Stirling, dit de medförde sin sårade kapten och sina kamrater.
