TRETTIONIONDE KAPITLET.
Resan fortsättes.
När Waverley vaknade, var det redan långt lidet på dagen, och han började känna, att han tillbragt många timmar utan mat. Detta behof afhjelptes snart genom en bastant frukost; men öfverste Stuart visade sig ej, förmodligen emedan han önskade undvika sin gästs frågor. Emellertid lät han betjenten framföra sin helsning jemte anbud att, så vidt det stod i hans makt, förse kapten Waverley med allt, som kunde vara behöfligt på hans resa, hvilken, enligt hvad han underrättade honom, skulle fortsättas samma afton. Emot Waverleys öfriga frågor satte betjenten den verkliga eller låtsade okunnighetens och dumhetens ogenomträngliga skyddsvärn. Han bortbar bordet och maten, och Waverley var åter öfverlemnad åt sina egna betraktelser.
Under det han begrundade sällsamheten af sitt öde, hvilket tycktes finna ett nöje i att öfverlemna honom åt andras godtfinnande, utan att han egde någon makt att bestämma öfver sina egna handlingar, föll Edwards blick plötsligt på hans kappsäck, som under hans sömn blifvit inburen i rummet. Alices hemlighetsfulla uppträdande i kojan rann honom genast i sinnet, och han ärnade just framtaga och undersöka paketet, som hon inlagt bland hans kläder, då öfverste Stuarts betjent åter inkom och tog kappsäcken på axeln.
»Kan jag inte få ta fram en skjorta för att ömsa, min vän?»
