Efter att hastigt hafva färdats genom en liten och eländig by, der deras ankomst uppväckte hvarken öfverraskning eller nyfikenhet hos de få bönder, hvilka skördearbetet började kalla från deras hvila, togo de vägen öfver en smal, på flere hvalf hvilande, gammal bro, och sedan de vikit af till venster uppför en allé af stora, åldriga lönnar, befann Waverley sig framför den dystra, men pittoreska byggnaden, som han nyss beundrat på afstånd. En stor, jernbeslagen port, som utgjorde ingångshvalfvets yttre skyddsvärn, var redan uppslagen för att mottaga dem, och sedan en annan, med jernspikar tätt besatt, tjock ekport äfvenledes öppnats, insläptes de på den inre borggården. En i högländsk drägt klädd herre, som bar en hvit kokard på mössan, hjelpte Waverley att stiga af hästen och bad honom mycket artigt vara välkommen till slottet.
Sedan kommendanten — ty så måste vi kalla honom — fört Waverley till ett halft förfallet rum, der det likväl fans en liten tältsäng, och tillbjudit honom att välja de förfriskningar, han helst önskade, ärnade han lemna honom.
»Vill ni ej öka er artighet», sade Waverley, sedan han i vanliga ordalag tackat honom för hans uppmärksamhet, »genom att vara god och underrätta mig, hvar jag befinner mig och om jag bör anse mig som en fånge eller ej?»
»Jag är ej berättigad att rörande detta ämne vara så tydlig, som jag skulle kunna önska. Men, i korthet sagdt, ni är i slottet Doune, i Meunteiths distrikt, och är utom all fara.»
»Och huru kan jag vara försäkrad derom?»
»På hedersord af Donald Stuart, som är kommendant öfver garnisonen här och öfverstlöjtnant i hans kunglig höghets, prins Carl Edwards tjenst.» Med dessa ord lemnade han hastigt rummet, liksom för att undvika allt vidare samtal.
Uttröttad af nattens mödor, kastade vår hjelte sig nu på sängen och var inom några minuter försänkt i djup sömn.
