Sida:Waverley 1879.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

26

historiska folksägner, och isynnerhet med Spencer, Drayton och andra romantiska skalder, hvilka pläga förtjusa en ungdomlig inbillningskraft, innan passionerna vaknat och fordra ett känslofullare skaldeslag. I detta hänseende öppnade hans bekantskap med italienskan honom ett ännu vidsträcktare fält. Han hade genomläst de talrika romantiska poem, hvilka allt ifrån Pulcis dagar varit en favoritsysselsättning för Italiens snillen, och hade sökt sin förnöjelse i de talrika novellsamlingar, som denna bildade men yppiga nation frambragt i täflan med Decameron. I den klassiska literaturen hade Waverley gjort de vanliga framstegen och läst de vanliga auktorerna, och den franska hade förskaffat honom en nästan outtömlig samling af memoirer, som voro föga trovärdigare än romaner, och af romaner, som voro så väl skrifna, att man knapt kunde skilja dem från memoirer. Froissarts herrliga arbete, med dess uppskakande och bländande beskrifningar på krig och tornérspel, utgjorde hans favoritlektyr, och af Brantome och de la Noue lärde han att jemföra de ligistiska ädlingarnes tygellösa och vidskepliga karaktär med hugenottpartiets stränga, sträfva och ibland upproriska lynne. Spanien hade äfven lemnat sitt bidrag till hans förråd af ridderlig och romantisk lärdom; och de nordiska folkslagens literatur undgick ej uppmärksamheten hos en person, som läste mera för att väcka inbillningskraften än för att rikta förståndet. Men oaktadt Edward Waverley hade reda på mycket, som blott är bekant för få, kunde han likväl med skäl anses okunnig, emedan han blott visste litet af det, som ger mannen värdighet och sätter honom i stånd att intaga och pryda en upphöjd samhällsställning. Den uppmärksamhet, hans föräldrar emellanåt egnade honom, skulle verkligen kunnat bidraga att förhindra den själsslapphet, som uppkom af ett så hållningslöst undervisningssätt; men hans mor dog på sjunde året efter brödernas försoning, och fadern, som efter denna tilldragelse nästan ständigt vistades i London, var för mycket upptagen af sina egennyttiga och äregiriga planer för att fästa någon vidare uppmärksamhet vid Edward, än att denne hade anlag för studier och sannolikt komme att blifva biskop. Om han haft reda på och kunnat fatta sin sons vakna drömmar, skulle han dragit en annan slutsats deraf.