FJERDE KAPITLET.
Luftslott.
Jag har redan låtit förstå, att den läckra, kräsmagade och yppiga smak, som förvärfvas genom ett öfvermått af flyktig läsning, ej blott gjorde vår hjelte oduglig för allvarliga studier, utan äfven i viss mån ingaf honom leda för dem, åt hvilka han dittills öfverlemnat sig. Han var på sitt sextonde år, då hans afsöndrade vanor och tycke för enslighet blefvo så märkbara, att de väckte sir Everards ömma farhogor; han sökte motverka dem genom att förmå sin brorson att sysselsätta sig med jagt, som utgjort hans eget förnämsta ungdomsnöje. Men ehuru Edward ifrigt bar bössan under en jagttid, upphörde likväl detta tidsfördrif att roa honom, så snart vanan skaffat honom någon färdighet. Påföljande vår ingaf läsningen af gamle Isak Waltons bok om fiske Edward lust att blifva en »anhängare af metkroken». Men bland alla förströelser, som någonsin blifvit uppfunna till sysslolöshetens bistånd, är väl fiske det olämpligaste att roa en på en gång maklig och otålig menniska, och vår hjeltes metspö blef snart kastadt åt sidan.
Sällskap och exempel, hvilka mer än några andra bevekelsegrunder beherska och styra den naturliga riktningen af våra passioner, skulle nog haft sin vanliga inverkan på vår unge drömmare; men grannskapet var glest bebodt, och de obildade unga landtjunkare, det hade att erbjuda, voro ej af den klass, att de passade till Ed-
