Sida:Waverley 1879.djvu/305

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
301

tio år sedan var i temligen godt stånd och beboeligt, men hvars vördnadsvärda ruiner för ej fullt sextio år sedan med knapp nöd undgingo det ovärdiga ödet att förvandlas till en barack för franska krigsfångar. Frid och välsignelse öfver stoftet af den fosterländske statsman, som bland sina sista tjenster mot Skottland förhindrade detta vanhelgande!

Då de genom en väl odlad slättbygd nalkades Skottlands hufvudstad, började krigets ljud att höras. Det aflägsna, men likväl tydliga dundret af emellanåt aflossade kanonskott underrättade Waverley, att förstöringens verk pågick. Äfven Balmawhapple tycktes finna sig föranlåten att vidtaga några försigtighetsmått genom att skicka förut några man såsom förtrupp, i det han höll hufvudstyrkan i någorlunda ordning och färdades framåt i raskt traf.

I denna marschordning uppnådde de snart en höjd, hvarifrån de kunde se hela Edinburgh utsträckt längs den bergås, som sluttar österut ifrån slottet. Det sistnämnda, som var försatt i ett slags belägrings- eller snarare blockadtillstånd af insurgenterna, hvilka redan för ett par dagar sedan intagit staden, sköt emellanåt på afdelningar af högländarne, som blottstälde sig antingen på Storgatan eller eljest i fästningens grannskap. Som morgonen var lugn och klar, insvepte denna kanonad slottet i kolonner af rök, hvilkas spetsar långsamt skingrades i luften, medan deras nedre del oupphörligt förtätades af nya rökmoln, som utslungades från bastionerna. Det hela fick derigenom ett utseende af dyster storhet, som blef ännu fruktansvärdare, då Waverley besinnade orsaken, som frambragte den, och att hvarje knall kunde vara någon tapper mans dödsringning.

Innan de anlände till staden, hade denna kanonad helt och hållet upphört. Balmawhapple, som emellertid hade i friskt minne den oväntade helsning, hvarmed hans trupp blef mottagen från Stirlings batteri, hade sannolikt ingen lust att fresta långmodigheten hos slottets garnison. Han öfvergaf derför raka vägen och tog en betydlig omväg åt söder, så att han höll sig utom kanonhåll och nalkades Holyroods gamla palats utan att ha inträdt inom stadens murar. Derefter uppstälde han sitt folk framför denna vördnadsvärda bygnad och öfverlemnade Waverley åt en högländsk patrull, hvars befälhafvare förde honom in i slottets inre.