Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/307

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

FYRTIONDE KAPITLET.
En gammal och en ny bekantskap.

Under det han var djupt försjunken i sina drömmar, hördes fraset af en plaid bakom honom, en vänlig arm omfattade hans axlar och en bekant röst utropade:

»Sade den högländska profeten sant? Eller skall siargåfvan komma på skam?»

Waverley vände sig om och omfamnades med värme af Fergus Mac-Ivor. »Tusen gånger välkommen till Holyrood, som ännu en gång innehafves af sin laglige herskare! Sade jag er inte, alt vi skulle lyckas, och att ni skulle falla i filistéernas händer, om ni öfvergaf oss?»

»Bäste Fergus! Det är länge sedan jag hörde en väns röst. Hvar är Flora?»

»I säkerhet; hon är en triumferande åskådarinna af vår framgång.»

»Här?»

»Ja, i denna stad åtminstone, och ni skall få se henne; men först måste ni träffa en vän, på hvilken ni föga tänker, men hvilken ofta frågat efter er.»

Med dessa ord fattade han Waverley i armen och drog honom ur försalen, och innan Edward visste, hvart man förde honom, befann han sig i ett audiensrum, åt hvilket man bemödat sig att gifva en viss kunglig prakt.

En ung man, som bar sitt eget vackra hår och utmärkte sig genom värdigheten i sin hållning och det ädla uttrycket i sina regelbundna, välbildade anletsdrag, steg