mr Waverley ser ut som en karl, som inte är rädd af sig. Och han är inte heller bortkommen i fråga om skölden och svärdet, Jag sjelf har fäktat med honom på Glennaquoich, och det samma har Vich Ian Vohr också gjort mången söndagseftermiddag.»
»Gud förlåte er, fänrik Maccombich; jag är säker på, att öfversten aldrig gör något dylikt!»
»Bah, bah! Vi äro ungt folk, det vet ni väl, mrs Flockhart; och unga helgon bli gamla djeflar.»
»Men skola ni verkligen slåss med sir John Cope i morgon, fänrik Maccombich?»
»Ja visst skola vi det, om han vill invänta oss, mrs Flockhart.»
»Och skola ni gå emot de vildsinta menniskorna, dragonerna, fänrik Maccombich?»
»Klo för klo, som Conan sade till satan, mrs Flockhart, och må den onde ta de kortaste naglarne!»
»Och skall öfversten sjelf våga sig på bajonetterna?»
»Ja, det kan ni svära på, mrs Flockhart; han kommer att bli allra första man, vid S:t Peter.»
»Barmhertige Gud! Och om rödrockarne slå ihjel honom?»
»Nå, om så skulle ske, mrs Flockhart, så vet jag en, som inte skall lefva för att begråta honom. Men vi måste alla lefva i dag och ha vår middag; och här ha vi Vich Ian Vohr, som packat sin kappsäck, och mr Waverley, som tröttnat vid att kråma sig framför den stora spegeln der borta; och den gråhårige, långe gubben, baronen af Bradwardine, som sköt unge Ronald af Ballenkeiroch, kommer der utför gränden, och efter honom den pustande och stånkande intendenten, som de kalla Macwheeble, med hans hund rultande bakefter honom, alldeles som lairdens af Kittlegabs franska kock med sin stekspett-vändande racka, och jag är hungrig som en glada, min vackra dufva. Låt derför Karin bära in soppan och sätt på er er mössa; ty ni vet, att Vich Ian Vohr inte sätter sig, förrän ni tagit plats vid öfra ändan af bordet — och glöm inte brännvinsflaskan, min gumma.»
Denna vink bragte middagen på bordet, vid hvars öfra ända satt mrs Flockhart, leende i sin sorgdrägt, liksom solen genom ett töcken, och kanske inom sig tän-
