här tog han sin tillflykt till sina långa halsdukssnibbar för att torka sig i ögonen, hvilka ofrivilligt började flöda öfver vid de föreställningar, som denna yrkesmessiga rotvälska framkallade — »hvilket allt är närmare beskrifvet i de handlingar, hvarpå dessa fri- och rättigheter grunda sig — och liggande inom Bradwardines socken och grefskapet Perth — om, såsom ofvan nämnts, detta måste öfvergå från min husbondes barn till Inch-Grabbit, som är en whig och en hannoveran, och om det skall skötas af hans förvaltare, Jamie Howie, som inte duger till byfogde, än mindre till intendent —»
Början af denna veklagan hade verkligen någonting rörande, men slutet lockade oemotståndligt till skratt. »Sörj inte för det, intendent», sade fänrik Maccombich, »ty de gamla goda tiderna, då man refs och slets, ha kommit igen, och Sneckus Mac-Snackus[1] och alla era öfriga vänner måste ge rum för den längsta claymoren.»
»Och den claymoren är vår, intendent», sade höfdingen, som märkte, att Macwheeble såg mycket bestört ut vid denna underrättelse.
»Den metall vi dem ge, som oss skaffar vårt mål,
Lillibulero, bullen a la,
För klingande mynt ge vi klingande stål,
Lero, lero, bullen a la,
Med båd' björnar och skulder liqviden snart sker,
Lillibulero, bullen a la,
Ty den så blir betald, aldrig kräfver oss mer,
Lero, lero, bullen a la.»
»Se så, intendent, var inte ledsen, utan drick med ett gladt hjerta ert vin; baronen skall återkomma oskadd och segrande till Tully-Veolan och förena Killancureits gods med sitt eget, då det fega, ohyfsade nötet inte vill taga parti för prinsen, såsom det egnar och anstår en adelsman.»
»Ja, godsen ligga alldeles intill hvarandra», sade intendenten, i det han torkade sig i ögonen, »och de borde efter naturen stå under samma förvaltning.»
»Och jag», fortfor höfdingen, »skall vara rädd om mig sjelf också; ty ni skall veta, att jag har ett fromt verk att uträtta här, nämligen att föra mrs Flockhart i
- ↑ Betyder en ränkfull, sniken person.
