Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/335

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
331

tills räknat bland de ohjelpliga bristerna i Edwards karaktär den mauvaise honte, hvilken, då hon blifvit uppfostrad i de förnämsta umgängeskretsar och var föga bekant med den engelska förbehållsamheten, i hennes tanke var alltför närslägtad med försagdhet och inskränkthet. Men om äfven en flyktig önskan uppstod hos henne, att Waverley alltid skulle visat sig lika älskvärd och intagande, var den blott af ögonblicklig varaktighet; ty, sedan de sist råkats, hade omständigheter uppstått, som i hennes ögon gjorde det beslut, hon fattat i afseende på Edwards anbud, oåterkalleligt.

Med helt motsatta känslor ansträngde Rosa Bradwardine hela sin själ för att lyssna på honom. Hon kände en hemlig triumf vid den allmänna gärd af beundran, som skänktes den, hvars förtjenster hon för tidigt och för ömt lärt sig att uppskatta. Utan en svartsjuk tanke, utan en känsla af fruktan, smärta eller tvekan och utan att oroas af en enda sjelfvisk betraktelse öfverlemnade hon sig åt nöjet att höra det allmänna bifallssorlet. Då Waverley talade, var hennes öra uteslutande uppfyldt af hans röst; då andra yttrade sig, hvilade hennes öga på honom, liksom bon afvaktat hans svar. Kanhända var det nöje, hon denna afton erfor, ehuru kort och åtföljdt af många sorger, det renaste och oegennyttigaste, ett menskligt sinne någonsin kan känna.

»Baron», sade chevalieren, »jag skulle ej gerna vilja lemna min älskarinna i er unge väns sällskap. Ehuru litet romanesk, är han verkligen en af de mest intagande unga män, jag någonsin sett.»

»Och på min heder, sir», svarade baronen, »kan ej pojken ibland vara lika trög som en sextioåring, som jag. Om ers kunglig höghet sett honom gå och drömma omkring stränderna af Tully-Veolans sjö, liksom en hypokondrist eller, såsom Bartons Anatomia kallar det, en frenetisk eller letargisk patient, skulle ni undra på, hvarifrån han i en hast fått all denna glädtighet och skämtsamhet.»

»Min sann», sade Fergus Mac-Ivor, »tror jag inte, att det helt och hållet får tillskrifvas tartanens ingifvelse; ty, ehuru Waverley alltid varit en man af förstånd och