Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

330

för uttydningar skulle det ej lemna åt förtalet, som redan varit alltför verksamt sysselsatt med hans rykte? Aldrig, aldrig, så tänkte han inom sig, skola mina fiender, som jag ju icke utmanat, få en sådan fördel öfver mig. Under inflytelsen af dessa blandade känslor och emellanåt lifvad af ett småleende af hemligt förstånd och bifall från prinsen, då denne gick förbi gruppen, uppbjöd Waverley hela sin fantasi, all sin liflighet och vältalighet, och lyckades tillvinna sig, sällskapets allmänna beundran. Samtalet antog efter hand den ton, som var bäst egnad att utveckla hans talanger och kunskaper. Aftonens glädtighet snarare lifvades än hejdades af morgondagens stundande faror. Alla nerver voro spända för det, som komma skulle, och beredda att njuta det närvarande. Denna sinnesstämning är synnerligt gynnsam för inbillningskraftens verksamhet, för poesi och för det dermed beslägtade slaget af vältalighet. Som vi på ett annat ställe anmärkt, egde Waverley stundom en ovanlig talang att yttra sig, och vid närvarande tillfälle anslog han mer än en gång känslans högsta strängar och öfverlemnade sig derpå åt en fantastisk glädtighets yrhet. Han understöddes och lifvades af likstämda själar, hvilka kände samma inflytande af tid och omständigheter, och äfven de, hvilka voro af ett kallare och mera beräknande lynne, bortrycktes med strömmen. Flera fruntimmer vägrade att deltaga i dansen, som ännu pågick, och slöto sig under åtskilliga förevändningar till den grupp, i hvilken den »vackre unge engelsmannen» utgjorde medelpunkten. Han blef presenterad för åtskilliga personer af högsta rang, och hans sätt, som för stunden var fritt från den blyghet, hvaraf det under mindre lifvade ögonblick var intaget, väckte allmän beundran.

Flora Mac-Ivor tycktes vara det enda närvarande fruntimmer, som betraktade honom med en viss förbehållsamhet och köld; men äfven hon kunde ej undertrycka ett slags undran öfver talanger, hvilka hon under loppet af deras bekantskap aldrig sett utvecklade med sådan glans och framgång. Jag vet ej, om hon icke kände en ögonblicklig ånger öfver att hafva fattat ett så bestämdt beslut i fråga om anbudet af en älskare, hvilken syntes så danad att intaga ett utmärkt rum inom de högsta samhällsklasser. Så mycket är likväl säkert, att hon hit-