FYRTIOFJERDE KAPITLET.
Afmarschen.
Waverleys kämpande passioner och utmattade känslor hade medfört åt honom en sen, men djup sömn. Han drömde om Glennaquoich och förflyttade den i Holyroods salar nyss firade festen till Ian nan Chaistels slott. Äfven säckpipan hördes tydligt; och det åtminstone var ingen drömvilla, ty clanen Mac-Ivors förnämsta pipare gick med stolta steg på gården framför sin höfdings boning och »kom med sitt oväsen sjelfva stenarna och murbruket att darra», såsom mrs Flockhart, hvilken synbarligen ej var någon vän af hans musikaliska talang, behagade anmärka. Det blef till slut för starkt för Waverleys dröm, hvarmed det i början temligen harmonierat.
Ljudet af Callums steg i hans rum — ty Mac-Ivor hade åter uppdragit åt denne att betjena Waverley — var nästa signal till affärd. »Vill inte ers nåd stiga upp? Vich Ian Vohr och prinsen äro redan på väg till den långa gröna dalen utanför staden, som de kalla Kungsparken, och mången står på sina egna ben i dag, som kommer att bäras på annat folks armar innan qvällen.»
Waverley sprang upp och tog med Callums bistånd på sig sin nya drägt. Callum underrättade honom äfven, att hans lädersäck med låset på kommit från Doune och befann sig i vagnen tillika med Vich Ian Vohrs saker.
Waverley förstod lätt, att hans kappsäck menades med detta uttryck, och han tänkte på det hemlighetsfulla
