334
paketet från flickan i grottan, hvilket alltid tycktes undgå honom, just då han höll på att ligga handen på det. Men här var ej tid att tänka på tillfredsställandet af sin nyfikenhet, och sedan han undanbedt sig mrs Flockharts anbud af en morgonsup — en artighet, hvilken sannolikt ingen annan än han i hela chevalierens armé skulle hafva afslagit — tog han afsked och gick, åtföljd af Callum, sin väg.
»Callum», sade han, då de gingo utför en smutsig gränd för att komma till södra ändan af Canongate, »hvar skall jag få mig en häst ifrån?»
»Det får ni, för tusan, inte tänka på», svarade Callum. »Vich Ian Vohr marscherar till fots i spetsen för sitt folk — för att inte tala om prinsen, som också gör det samma — och ni måste just vara som de andra.» »Och det vill jag också, Callum. — Gif mig min sköld! Nu är jag i ordning. Hur tar det sig ut?»
»Ni är lik den vackra högländaren, som är målad på skylten utanför det stora värdshus, som tillhör Luckie Middlemass», svarade Callum, som dermed menade en stor artighet; ty i hans tanke var Luckie Middlemass' skylt ett utmärkt konstverk. Men som Waverley ej insåg rätta meningen med denna smickrande liknelse, gjorde han honom ej några vidare frågor.
Sedan de lemnat hufvudstadens fula och smutsiga förstäder och kommit ut i det fria, kände Waverley sin kraft och sitt mod lifvas och tänkte med fasthet på den föregående aftonens tilldragelser, i det han med lopp och beslutsamhet motsåg den stundande dagens.
Då han kommit upp på en liten bergshöjd, som kallas S:t Leonards Hill, låg Kungsparken eller den fördjupning, som ligger mellan berget Arthurs Seat och den sluttning, hvarpå södra delen af Edinburgh nu är bygd. nedunder honom och visade en ovanlig och lifvande anblick. Parken upptogs af den högländska hären, som nu höll på att rusta sig i ordning till aftåg. Waverley hade redan sett något snarlikt vid jagtpartiet, som han bevistade tillsammans med Fergus Mac-Ivor; men detta var i en ofantligt mycket större skala och af ojemförligt större vigt. Klipporna, som bildade skådeplatsens bakgrund, och sjelfva luften genljöd af klangen af säckpiporna,
