Sida:Waverley 1879.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

31

festen på Waverley-Castle, med dess verkliga herres resliga, afmagrade gestalt, der han stod i sim pilgrimsdrägt, en obemärkt åskådare af sin förmenta arftagares och sin tillärnade bruds giftermål; det elektriska slag, denna upptäckt förorsakade; vasallernas skyndande till vapen; brudgummens bestörtning; brudens förskräckelse och förvirring; det qval, hvarmed Wilibert märkte, att äfven hennes hjerta samtyckt till detta giftermål, samt den min af på en gång värdighet och djup känsla, hvarmed han bortkastade det till hälften dragna svärdet och för alltid vände ryggen åt sina förfäders boning. Derefter förändrade han skådeplats, och fantasien framstälde på hans önskan tant Rachels tragedi. Han såg lady Waverley sittande i hennes rum, med örat spändt på hvarje ljud och hjertat klappande af dubbel ångest; än lyssnade hon till de aftagande hofslagen af konungens häst och än, sedan dessa bortdött, hörde hon i hvarje vindfläkt, som susade genom parkens träd, bullret af den aflägsna skärmytslingen. Ett ljud höres på afstånd, liknande bruset af en uppsväld ström; det närmar sig, och Edward kan tydligt urskilja hästars galopp: skrik och rop, blandade med pistolskott, genljuda i salen. Ladyn springer upp — en förskräckt tjenare inrusar i rummet — men hvarför fortsätta en sådan skildring?

Allt efter som lifvet i denna drömverld med hvar dag vardt angenämare för vår hjelte, blef hvarje afbrott i samma mån obehagligt. Det vidsträckta område, som omgaf slottet och vida öfversteg storleken af en park, kallades vanligtvis Waverleys djurgård och hade ursprungligen varit en skogsmark, som till en del ännu bibehöll sin ursprungliga vilda karaktär, ehuru den här och der var afbruten af vidsträckta glad, der de unga rådjuren sprungo omkring. Den var genomskuren af breda vägar, som på många ställen voro halft igenvuxna med buskskog, der forna dagars skönheter brukat taga plats för att se hjorten förföljas af vindhundarne eller för att med armborstet få sigte på honom. På ett ställe, som kallades Drottningsplatsen och som utmärktes med ett mossbelupet götiskt monument, sades Elisabeth sjelf med egen hand hafva fält sju råbockar. Detta ställe var ett af Edward Waverleys favorittillhåll. Vid andra tillfällen