356
med yttersta svårighet, som hans omgifnings föreställningar förmådde honom att afstå derifrån. Båda linierna ryckte nu framåt, den första beredd till ögonblicklig strid. De claner, som utgjorde denna anfallslinie, voro hvar för sig uppstälda i ett slags falang med smal front och tio, tolf till femton mans djup, allt efter stammarnas styrka. De bäst beväpnade och högbornaste — ty dessa ord voro liktydiga — stodo främst i hvar och en af dessa oregelbundna underafdelningar. De, som följde efter, trängde framför sig dem, som först skulle möta faran, och ökade derigenom såväl sjelfva våldsamheten af anfallet som äfven stridslusten och modet hos dem, som stodo i de främsta leden.
»Bort med er plaid, Waverley!» ropade Fergus, i det han afkastade sin egen; »vi skola vinna silke till våra tartaner, innan solen gått upp ur hafvet.»
På alla håll afkastade högländarne sina plaider och lagade sina vapen i ordning, hvarpå en högtidlig tystnad af omkring tre minuter följde, hvarunder folket aftogo sina mössor, upplyfte sina ansigten mot himmeln och uttalade en kort bön. Waverley kände i detta ögonblick sitt hjerta slå, som om det ville spränga hans bröst. Det var ej fruktan, det var ej stridslust, utan en förening af båda — en ny och mäktig drift, hvars första rörelse förskräckte och förvånade samt derpå ända till feberaktig vildhet spände hans sinne. Larmet rundt omkring honom bidrog att stegra hans entusiasm; säckpiporna blåste, och clanerna rusade framåt, hvar och en utgörande en mörk kolonn; allt efter som de ryckte framåt, påskyndade de sina steg, och manskapets mumlande började växa till ett vildt skrik.
Solen, som nu stigit upp öfver horisonten, skingrade i detta ögonblick dimman, hvilken höjde sig som ett förhänge och visade de båda arméerna i begrepp att drabba tillsammans. Engelsmännens linie var uppstäld alldeles midt emot högländarnes, den glänste i full utrustning och skyddades på flyglarna af både artilleri och kavalleri. Men denna syn injagade ej någon fruktan hos de angripande.
»Framåt, Ivors söner», utropade deras höfding; »eljest skall clanen Cameron utgjuta det första blodet!» — De störtade framåt med ett förfärligt tjut.
