Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
355

nedtågande marschkolonnen liksom dök ned i den tunga ocean af töcken, hvilken rullade sina hvita vågor öfver hela slätten och öfver hafvet, som begränsade den samma. Några svårigheter mötte nu, hvilka voro oskiljaktiga från mörkret, från en smal, ojemn och sumpig väg samt från nödvändigheten att hålla tillsammans under marschen. Men dessa olägenheter blefvo till följd af högländarnes lefnadsvanor mindre svåra för dem, än de skulle varit för hvilka andra trupper som helst, och de fortsatte sin jemna och snabba rörelse framåt.

Då clanen Ivor nalkades den fastare marken, i det den tågade i sina föregångares fotspår, hördes ropet af en patrull genom dimman, ehuru de ej kunde se dragonen, som höjde det.

»Werda?»

»Tyst», ropade Fergus, »tyst! Ingen får svara, så framt han har sitt lif kärt. Framåt!» och de fortsatte under tystnad sin snabba marsch.

Patrullen aflossade sin karbin på truppen, och strax derpå hördes hofslagen af hans häst, då han galopperade sin väg. »Hylox in limine latrat», sade baronen af Bradwardine, som hörde skottet; »den slyngeln kommer att göra larm.»

Fergus' clan hade nu uppnått den fastare marken, som nyligen burit en rik korngröda; men skörden var redan inbergad, och fältet var fritt från träd, buskar och alla slags hinder. Återstoden af armén följde fort efter, och man hörde i det samma fiendernas trummor slå generalmarsch. Öfverraskning hade likväl ej ingått i högländarnes plan, så att de ej blefvo bragta ur fattningen genom detta tillkännagifvande, att fienden var på sin vakt och färdig att mottaga dem. Det blott påskyndade deras anordningar till striden, hvilka voro mycket enkla.

Den högländska hären, som nu innehade östra delen af den ofta nämnda stora slätten eller åkern, var uppstäld på två linier, hvilka sträckte sig från moraset till hafvet. Den första linien var bestämd till att anfalla fienden, den andra att tjena till reserv. Det fåtaliga rytteriet, hvilket anfördes af prinsen personligen, stod midt emellan båda linierna. Prinsen hade yttrat sitt beslut att sjelf anfalla i spetsen för första linien, och det var endast