FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.
Ett oväntadt bryderi.
När striden var slutad, och allting höll på att återkomma till ordning igen, uppsökte baronen af Bradwardine, sedan han fullgjort dagens pligter och tillsett, att de, som stodo under hans befäl, intagit sina behöriga poster, höfdingen af Glennaquoich och dennes vän Waverley. Han fann den förre sysselsatt att afgöra tvister mellan hans clansfolk rörande företräden i rang och bedrifter jemte åtskilliga högvigtiga och tvifvelaktiga frågor angående byten. Den vigtigaste bland de sistnämnda frågorna angick eganderätten till ett guldur, hvilket tillhört någon olycklig engelsk officer. Den förlorande parten tröstade sig med den anmärkningen, att »hon» (det vill säga uret, hvilket han tog för ett lefvande djur) »dog samma natt, Vich Ian Vohr gaf henne åt Murdoch»; ty urverket hade stannat, emedan det ej dragts upp.
Just då denna vigtiga fråga blifvit afgjord, framkom baronen af Bradwardine med en bekymrad och likväl vigtig uppsyn till de båda unga männen. Han steg af sin löddriga häst, hvilken han öfverlemnade i en af sina stalldrängars vård. »Jag svär sällan, sir», sade han till karlen, »men om du gör några af dina hundsfottsstreck och för att springa efter byte lemnar stackars Berwick, innan han riktigt blifvit ansad, så må fan ta mig, om jag inte vrider nacken af dig.» Derefter klappade han med mycket välbehag hästen, som burit honom under dagens strapatser,
