och sedan han tagit ett ömt afsked af djuret, sade han: »nå, mina kära unga vänner, en ärofull och afgörande seger! Men de der ryttarslynglarne flydde alldeles för snart. Jag skulle gerna velat visa er sjelfva qvintessencen af en prælium equestre eller kavallerifäktning, som jag anser vara krigets stolthet och fasa, men som deras feghet undvek. Nå, ännu en gång har jag kämpat för denna gamla sak, ehuru jag medger, att jag ej kunde deltaga i handgemänget lika mycket som ni, gossar, då det var min pligt att hålla tillsammans vår smula kavalleri. Ingen kavaljer bör på något vis missunna sina kamrater den ära, som tillfaller dem, äfven om de blifvit beordrade till en tre gånger så stor fara som han, hvilket, med Guds hjelp, en annan gång kan hända honom sjelf. — Men, Glennaquoich, och ni, mr Waverley, jag får be er ge mig ert bästa råd i en sak af mycken vigt, som på det högsta rör huset Bradwardines heder. — Får jag be er aflägsna er, fänrik Maccomhich, äfvensom ni, Inveraughlin, och ni, Edderalshendrach, och ni, sir.»
Den sista personen, han tilltalade, var Ballenkeiroch, som, då han erinrade sig sin sons död, kastade en vild, hämdlysten blick på honom. Baronen, hvilken var snabb som blixten att fatta misstankar, hade redan rynkat ögonbrynen, då Glennaquoich drog sin major derifrån och i en höfdings myndiga ton förestälde honom vansinnigheten af att i ett sådant ögonblick upplifva en träta.
»Markeen är betäckt med lik», sade den gamle bergsbon, i det han dystert vände sig bort; »ett till skulle knapt märkts der, och om det inte vore för er skull, Vich Ian Vohr, så skulle detta blifvit antingen Bradwardines eller mitt.»
Höfdingen sökta blidka honom, under det han förde honom afsides, och återvände derpå till baronen. »Det är Ballenkeiroch», sade han med låg och förtrolig röst; »far till den unge karlen, som föll i den der olyckliga affären vid ert gods för åtta år sedan.»
»Ah!» sade baronen, i det han genast mildrade den tveksamma strängheten i sitt ansigte; »jag kan tåla mycket af en man, som jag olyckligtvis orsakat så mycken sorg. Ni gjorde rätt i att underrätta mig derom, Glennaquoich; han kan se så svart ut som midnatten vid mårtensmessan,
