FYRTIONIONDE KAPITLET.
Den engelske fången.
Waverleys första göromål, sedan han lemnat höfdingen, var att uppsöka officeren, hvars lif han räddat. Han bevakades tillsammans med sina olyckskamrater, hvilka voro ganska talrika, i en herregårdsbyggning nära slagfältet.
Då Waverley inkom i rummet, der de stodo hoppackade, igenkände han genast föremålet för sitt besök, ej blott på den synnerliga värdigheten af hans utseende, utan äfven af hans bihang, Dugald Mahony, hvilken med sin stridsyxa hållit sig bredvid honom, allt ifrån det ögonblick han blef fången, som om han varit fastvuxen vid hans sida. Denna noggranna bevakning var kanske beräknad på att erhålla den af Edward utlofvade belöningen, men den bidrog äfven till att rädda den engelske officeren från att blifva plundrad under den allmänna förvirringen; ty Donald resonnerade klokt, att lösepenningens storlek skulle komma att bero på fångens tillstånd, då han öfverlemnade honom åt Waverley. Han skyndade att försäkra Edward, att han »bevarat sidier roy oskadd, och att denne inte vore en smula sämre, alltse'n det ögonblick, hans nåd förbjudit honom — Dugald — att med sin stridsyxa ge fången en liten minnesbeta».
Waverley försäkrade Dugald om en frikostig belöning och förklarade, i det han närmade sig den engelske officeren, sin beredvillighet att göra allt, som kunde bidraga att göra dennes närvarande obehagliga belägenhet mindre oangenäm.
