Sida:Waverley 1879.djvu/371

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
367

»Jag är ej en så oerfaren soldat, sir», svarade engelsmannen, »att jag skulle vilja klaga öfver krigslyckan. Jag är blott ledsen öfver att på vår egen ö se dessa uppträden, hvilka jag på andra ställen så ofta jemförelsevis åskådat med likgiltighet.»

»Ännu en dag som denna», sade Waverley, »och jag hoppas, att orsaken till er sorg skall bli undanröjd, och att allt skall återgå till fred och ordning.»

Officeren smålog och skakade på hufvudet. »Jag får ej förgäta min belägenhet ända derhän att försöka en formlig vederläggning af denna åsigt; men oaktadt er framgång och den tapperhet, hvarmed ni vunno den, ha ni företagit er ett värf, hvartill er styrka tyckes vara fullkomligt otillräcklig.»

I detta ögonblick banade Fergus sig väg genom trängseln.

»Kom, Edward, kom med mig; prinsen har begifvit sig till Pinkiehouse öfver natten, och vi måste följa efter eller skola gå miste om ceremonien med caligæ. Er vän, baronen, har gjort sig skyldig till en stor grymhet — han har dragit intendenten Macwheeble med sig ut på slagfältet. Nu bör ni veta, att intendentens största fasa är en beväpnad högländare eller en laddad bössa; och der står han och lyssnar till baronens föreskrifter angående protesten, dyker ned med hufvudet som en and vid knallen af hvarje musköt eller pistol, som våra upprymda pojkar aflossa i närheten, och får för sina synders skull vid hvarje ryckning, han gör på sig, en allvarsam skrapa af sin herre, hvilken, om också ett helt batteri kanoner aflossades på musköthåll, ej skulle antaga detta som någon giltig ursäkt för bristande uppmärksamhet under ett samtal, hvarvid det är fråga om hans familjs heder.»

»Men hur har mr Bradwardine burit sig åt för att få honom att våga sig så långt?»

»Jo, intendenten hade kommit så långt som till Musselburgh, i hopp att få upprätta testamenten åt några af oss, såsom jag inbillar mig, och baronens uttryckliga befallning kallade honom efter slagets slut till Preston. Den arma karlen beklagar sig öfver, att ett par af våra trashankar bragt honom i lifsfara genom att rigta sina gevär mot honom; men som de inskränkte hans lösen till några öre,