och nu finner jag min bäste väns arfvinge — hans ömhets son, att jag så må säga — tagande del uti en triumf, för hvilken han borde vara den förste att rodna. Hvarför skulle jag beklaga G—? Hans lott var afundsvärd i jemförelse med min.»
Det låg så mycken värdighet i öfverste Talbots sätt, en sådan blandning af militärisk stolthet och manlig sorg, och nyheten om sir Everards fångenskap berättades med en ton af så djup känsla, att Edward stod förödmjukad, slagen och bedröfvad inför den fånge, som några få timmar förut haft honom att tacka för sitt lif. Han var derför rätt nöjd, då Fergus för andra gången afbröt deras samtal.
»Hans kunglig höghet befaller mr Waverley att infinna sig hos honom.» Öfverste Talbot kastade på Edward en förebrående blick, hvilken ej undgick den högländske höfdingens skarpa öga. »Han befaller honom att genast infinna sig», upprepade han med mycket eftertryck. Waverley vände sig åter till öfversten.
»Vi skola råkas igen», sade han; »emellertid skall hvarje möjlig beqvämlighet —»
»Jag önskar ingen», sade öfversten. »Låt mig behandlas som den ringaste af dessa tappra män, hvilka på denna olyckliga dag föredrogo sår och fångenskap framför en neslig flykt. — Jag skulle nästan vilja byta plats med en af de fallne, om jag visste, att mina ord gjort det önskade intrycket på ert sinne.»
»Låt bevaka öfverste Talbot på det sorgfälligaste», sade Fergus till den officer, som förde befälet öfver fångbevakningen; »det är prinsens uttryckliga befallning; han är en fånge af största vigt.»
»Men låt honom ej sakna någon beqvämlighet, som tillkommer hans rang», sade Waverley.
»Blott så vida det är förenligt med säker bevakning», tillade Fergus. Officeren svarade, att han skulle åtlyda båda befallningarna, hvarpå Edward följde Fergus till trädgårdsporten, der Callum Beg med tre sadlade hästar väntade på dem. Då Waverley vände om hufvudet, såg han öfverste Talbot återföras till sitt fängelse af en trupp högländare. Öfversten stammade på tröskeln och vinkade
