Sida:Waverley 1879.djvu/374

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

370

sin far. Jag anser mig ha en sons förpligtelser till honom, och då jag vet, att det ej fins något sätt, hvarpå jag så väl kan vedergälla hans godhet, som genom att tjena er, ärnar jag om möjligt göra det, antingen ni tillåter mig eller inte. Den personliga tjenst, för hvilken jag i dag stannat i förbindelse hos er — ehuru efter vanligt begrepp den största, som en menniska kan göra en annan — ökar ej det ringaste mitt nit för er skull, ej heller kan det minskas genom något slags köld, hvarmed ni torde finna för godt att mottaga det.»

»Era afsigter kunna vara goda, sir; men ert språk är hårdt eller åtminstone alltför afgörande.»

»Mr Waverley, vid min återkomst till England efter en lång frånvaro fann jag er onkel, till följd af den misstanke, ert uppförande ådragit honom, under uppsigt af en statens embetsman. Han är min äldste vän — hur ofta skall jag upprepa det — min bäste välgörare! Han uppoffrade sina egna förhoppningar på sällhet för mina — han yttrade aldrig ett ord, hyste aldrig en tanke, som ej vittnade om den största välvilja. Jag fann denne man i en fångenskap, hvilken hans lefnadsvanor, den naturliga värdigheten af hans känslor och — förlåt mig, mr Waverley — den anledning, som ådragit honom denna olycka, gjorde ännu svårare för honom. Jag kan ej fördölja för er mina känslor vid detta tillfälle — de voro ända till plågsamhet missgynnande för er. Sedan jag genom min familjs inflytande, hvilket, som ni förmodligen känner, ej är obetydligt, lyckats utverka sir Everards frihet, afreste jag till Skottland. Jag råkade öfverste G—, en man, hvars öde ensamt är tillräckligt att göra detta uppror för alltid afskyvärdt. Under mitt samtal med honom erfor jag, att han till följd af sedermera inträffade omständigheter och en deraf föranledd ny undersökning med dem, som varit invecklade i myteriet, samt med anledning af sin ursprungliga goda tanke om er karaktär blifvit mycket mildare stämd mot er; och jag betviflade ej, att allt ännu kunde bli godt, om jag blefve nog lycklig att råka er. Men denna onaturliga uppresning har förderfvat allt. — För första gången under ett långt och verksamt militäriskt lif har jag sett britter vanära sig genom en panisk förskräckelse och fly för en fiende utan både vapen och disciplin;