FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.
Intriger i kärlek och politik.
Det är obehöfligt att på dessa sidor skilda chevalierens triumferande intåg i Edinburgh efter den afgörande segern vid Preston. En omständighet torde likväl böra anföras, emedan den ådagalägger Flora Mac-Ivors ovanliga högsinthet. De högländare, som omgåfvo prinsen, afsköto i detta fröjdefulla ögonblicks tygellösa sjelfsvåld oupphörligt sina gevär, och som ett af dessa händelsevis blifvit skarpladdadt, råkade kulan snudda vid Floras tinning, der hon stod på en balkong och hviftade med sin näsduk. Fergus, som märkte tilldragelsen, var på ögonblicket vid hennes sida, och då han såg, att såret var obetydligt, drog han sitt svärd för att rusa ned och straffa karlen, genom hvars vårdslöshet hon lupit en så stor fara. Han hindrades dock i denna sin afsigt af henne, som fasthöll honom vid plaiden, i det hon ropade: »gör inte den stackars karlen något ondt — för Guds skull, gör honom inte något ondt, utan tacka med mig himmeln, att detta råkade hända Flora Mac-Ivor; ty hade det inträffat med en whig, skulle de påstått, att skottet aflossats med flit.»
Waverley undslapp den oro, som denna tilldragelse skulle förorsakat honom, emedan han blef fördröjd af sitt åliggande att ledsaga öfverste Talbot till Edinburgh.
De färdades tillsammans till häst, och liksom för att utforska hvarandras känslor och tänkesätt, samtalade de först en stund om allmänna och vanliga ämnen.
