Sida:Waverley 1879.djvu/388

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

384

gon tid efter Waverleys afresa från regementets högqvarter en krämare, kallad Ruthven, Ruffin eller Rivane och bland soldaterna känd under namnet Wily Will, hade börjat göra täta besök i staden. — Han tycktes ega fullt upp med penningar, sålde sina varor för billigt pris, var alltid färdig att traktera sina vänner på krogen och stälde sig lätt in med flere af Waverleys sqvadron, men isynnerhet med sergeant Houghton och en viss Tims, som äfven var underofficer. För dessa yppade han i Waverleys namn en plan, att de skulle lemna regementet och förena sig med honom i högländerna, der, såsom ryktet förmälde, clanerna redan i mängd gripit till vapen. Karlarne, som blifvit uppfostrade till jakobiter, så vida de för öfrigt hade några politiska åsigter, och som visste, att deras egendomsherre, sir Everard, alltid varit ansedd för att hysa dylika tänkesätt, föllo lätt i snaran. Waverleys vistelse i de aflägsna högländerna antogs som en tillräcklig ursäkt för att hans bref öfversändes genom krämaren, och åsynen af hans välkända sigill tycktes bestyrka de underhandlingar, som drefvos i hans namn, då det ej utan fara kunde ske skriftligen. Kabalen började likväl komma ut genom det upproriska språk, som i förtid fördes af de deri invecklade. Wily Will[1] rättfärdigade sin benämning; ty, sedan misstankar börjat uppstå, syntes han ej vidare till. Då det tidningsnummer utkom, hvari Waverleys entledigande omnämndes, utbröt en stor del af hans sqvadron i öppet myteri, men kringrändes och afväpnades af det öfriga regementet. Genom krigsrätts utslag dömdes Houghton och Tims att skjutas, men fingo sedermera tillåtelse att kasta lott om sina lif. Den öfverlefvande Houghton visade mycken ånger, sedan han genom öfverste G—s förebråelser och förklaringar blifvit öfvertygad om, att han verkligen gjort sig skyldig till ett högst afskyvärdt brott. Det är märkvärdigt, att den stackars karlen, så snart han fått denna öfvertygelse, äfven blef förvissad om, att upphofsmannen handlat utan Edwards vetskap. »Om det var vanhederligt och till skada för gamla England», sade han, »kunde unge herr Edward ingenting veta derom; ty denne har aldrig tänkt eller gjort något vanhederligt, och inte

  1. Sluga Wilhelm.