386
egde kaptenens förtroende. Hans första resa till staden —, der regementet låg inqvarteradt, betog honom hans ursprungliga förmodan, men öppnade ett nytt fält för hans intriger. Han visste, att ingen tjenst skulle så väl belönas af chevalierens vänner, som att kunna förmå en del af den reguliera armén att öfvergå till hans fana. I denna afsigt började han de stämplingar, hvilka läsaren redan känner, och som lemna en ledtråd till allt det mörka och invecklade i vår berättelse före Waverleys afresa från Glennaquoich.
På öfverste Talbots inrådan vägrade Waverley att bibehålla i sin tjenst den yngling, hvars berättelse kastat ett ytterligare ljus öfver dessa ränker. Öfversten förestälde Edward, att det voro orätt handladt mot karlen att inveckla honom i ett förtvifladt företag, och att, hvad som än kunde komma att hända, hans intyg likväl alltid skulle vara af vigt, åtminstone genom att förklara de omständigheter, hvarunder Waverley sjelf kastat sig i nämnda företag. Waverley skref derför i korthet till sin far och till sin farbror, omtalade hvad som händt honom samt varnade dem att under närvarande omständigheter besvara hans bref. Talbot gaf karlen derefter ett bref till befälhafvaren på ett af de engelska krigsskepp, som kryssade i fjorden, i hvilket bref han bad skeppskaptenen sätta öfverbringaren i land vid Berwick och lemna honom ett pass att fara vidare till —shire. Mannen försågs derefter med penningar för att kunna göra en skyndsam resa och anvisades att söka komma om bord på skeppet genom att muta någon fiskarbåt, hvilket äfven, såsom de sedermera erforo, utan svårighet lyckades honom.
Ledsen vid att betjenas af Callum Beg, hvilken han misstänkte hafva fallenhet att utspionera hans företag, skaffade Waverley sig till betjent en enfaldig Edinburghsgosse, som antagit den hvita kokarden i ett anfall af harm och svartsjuka, derför att Jenny Jop en hel qväll dansat med korporal Bullock vid fotgardet.
