392
samma lynnen, som hvar enda dag hålla på att skrämma lifvet af mig, och till hvilkas gräl vi så ofta bli vittnen, på något sätt kunna jemföras med Waverley?»
»Jag jemför honom inte med dessa obildade menniskor, min bästa Rosa. Jag blott beklagar, att han med sitt snille och sina talanger ej intar den plats i sällskapslifvet, hvartill dessa egenskaper så högligen berättiga honom, och att han ej egnar sin fulla kraft åt den ädla sak, till hvilken han slutit sig. Ha vi inte här Lochiel och P— och M— och G—, hvilka alla äro män af den högsta bildning och de utmärktaste talanger? Hvarför vill han ej, liksom dessa, bemöda sig om att vara verksam och nyttig? — Ofta tror jag, att hans nit afkyles af den der stolte, kallblodige engelsmannen, som han nu är så mycket tillsammans med.»
»Öfverste Talbot? — ja, han är verkligen en bra obehaglig person. Han ser ut, som om han ej ansåge något skotskt fruntimmer värdigt att ricka honom en kopp té. Men Waverley är så god och så bildad —»
»Ja, han kan beundra månen och citera Tasso.»
»Dessutom vet du ju, hur tappert han stred.»
»Hvad blotta stridandet beträffar», svarade Flora, »så tror jag, att alla karlar — det vill säga alla, som förtjena det namnet — äro sig tomligen lika; vanligen fordras det mera mod att springa sin väg. De ha dessutom, då de ställas mot hvarandra, en viss instinkt att slåss, en sådan, som vi finna hos andra handjur, såsom hundar, tjurar och så vidare. Men djerfva och lysande företag äro inte Waverleys starka sida. Han skulle aldrig blifvit, hvad hans ryktbare anherre, sir Nigel, var, men väl sir Nigels loftalare och skald. Jag skall säga dig, hvar han kommer att känna sig hemmastadd och på sin plats: i den lugna kretsen af huslig lycka, literär maklighet och Waverley-Honours förfinade njutningar. Han skall inreda det gamla biblioteket i den. renaste götiska stil och pryda dess hyllor med de sällsyntaste och värdefullaste böcker; han skall uppgöra planritningar, teckna landskap, skrifva vers, uppbygga tempel och gräfva grottor, och en vacker sommarafton skall han stå under kolonnaden utanför stora salen och betrakta rådjuren, der de ströfva omkring i månskenet eller ligga i skuggan af de
