Waverley, att han skulle läsa ett af Shakespeares skådespel. Frun i huset åtog sig benäget att samla sällskapets röster för poesi eller musik, med det förbehåll, att den af herrarne, hvars talanger ej denna afton togos i anspråk, skulle bidraga att lifva nästa aftons nöje. Rosa råkade hafva den afgörande rösten. Flora, som tycktes hafva gjort sig till en regel att aldrig understödja något förslag, som kunde synas uppmuntra Waverley, hade röstat för musik, så vida baronen ville taga sin violin och ackompagnera Fergus. »Jag önskar er lycka till er smak, miss Mac-Ivor», tänkte Edward, under det de letade efter hans bok. »Jag hade en bättre tanke om den, då vi voro på Glennaquoich; ty inte är baronen just någon stor musikus, och Shakespeare förtjenar nog att höra på.»
Man valde Romeo och Julia, och Edward läste med smak, känsla och värme flere scener ur detta skådespel. Hela sällskapet tillkännagaf sitt bifall medelst handklappningar och många med tårar. Flora, som kände väl till denna dram, var ibland det förra slaget af beundrare, Rosa, för hvilken den var helt och hållet ny, tillhörde det senare. »Hon har mer känsla också», sade Waverley för sig sjelf.
Då samtalet derpå vände sig omkring händelserna och karaktärerna i skådespelet, förklarade Fergus, att den ende, som var värd att nämnas som en man af mod och lefnadsvett, var Mercutio. »Jag kan ej riktigt fatta», sade han, »alla hans gammalmodiga qvickheter; men han måtte ha varit en rätt hygglig karl efter den tidens begrepp.»
»Och det var en skam», sade fänrik Maccombich, som vanligen utgjorde ett eko af sin öfverste, »af den der Tibbert eller Taggart eller hvad han hette att sticka honom under den andre herrns arm, medan han höll på att afstyra slagsmålet.»
Damerna förklarade sig naturligtvis till Romeos förmån, ehuru denna åsigt ej förblef alldeles obestridd; ty frun i huset och några andra fruntimmer ogillade strängt den lättsinnighet, hvarmed hjelten öfverflyttar sin böjelse från Rosalinda till Julia. Flora förblef tyst, tills man flere gånger frågat om hennes tanke, då hon svarade, att hon trodde den klandrade omständigheten ej blott vara förenlig
