412
»Innan jag vet, huruvida jag kan begagna mig af detta pass, eller huru det erhållits?»
»I värsta fall kan ni ju alltid ta fram sakerna igen. — Sedan jag nu ser er i full verksamhet, skall jag fortfara. Då jag först nämnde ert namn, glänste hans ögon lika klara, som era för två minuter sen. Han frågade ifrigt, om ni visat några för hans sak gynnsamma tänkesätt. Ej det minsta, svarade jag, ej heller fans det någon förhoppning, att ni skulle göra det. Hans ansigte mulnade. Jag bad om er frihet. Omöjligt, sade han: vigten af en sådan fånge, såsom varande en vän och förtrogen till den och den personligheten, gjorde min begäran alldeles orimlig. Jag berättade honom min egen och er historia och bad honom efter sina egna känslor döma om mina. Hvad ni än må säga, öfverste Talbot, så har han hjerta och ett godt sådant. Han tog ett pappersark och skref med egen hand passet. — ’Jag vill ej i detta fall förlita mig på mina rådgifvare’ sade han; ’de skulle öfvertala mig att göra, hvad som ej är rätt. Jag kan ej fördraga, att en så värderad vän, som ni, skall nedtyngas af de plågsamma betraktelser, som nödvändigt måste tränga sig på er, i händelse öfverste Talbots familj skulle drabbas af någon vidare olycka, ej heller vill jag under sådana omständigheter qvarhålla en tapper fiende såsom fånge. Dessutom’, tillade han, ’tror jag mig kunna rättfärdiga mig inför mina kloka rådgifvare genom att anföra det goda intryck, en sådan mildhet bör åstadkomma på tänkesättet hos de förnäma engelska familjer, med hvilka öfverste Talbot är beslägtad’.»
»Der kröp statsmannen fram», sade öfversten.
»Väl möjligt; men åtminstone slutade han som en konungs son. ’Se der är passet; jag har för formalitetens skull tillagt ett vilkor; men om öfversten har något att invända deremot, så låt honom resa utan något slags löfte. Jag har hitkommit för att kriga med män, men ej för att bedröfva qvinnor eller utsätta dem för fara’. »
»Nå, jag trodde väl aldrig, att jag skulle komma i så stor förbindelse till preten —»
»Till prinsen», sade Waverley, småleende.
»Till chevalieren», sade öfversten; »det är en god
