Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/417

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
413

benämning, som vi båda fritt kunna begagna. Sade han någonting vidare?»

»Nej, han bara frågade, om det var något annat, hvari han kunde stå mig till tjenst, och då jag svarade nej, tryckte han min hand och önskade, att alla hans anhängare voro så förnuftiga, emedan, sade han, några af mina vänner begärde ej blott allt, hvad han kunde gifva, utan en hel mängd saker dessutom, som voro så väl öfver hans, som den största jordiska monarks makt. Han sade, att i sjelfva verket ingen furste i sina anhängares ögon så mycket kunde likna Gudomen som han, om man skulle döma af de orimliga fordringar, hvarmed de dagligen lågo öfver honom.»

»Stackars unge herre», sade öfversten; »jag förmodar, han börjar inse svårigheterna af sin belägenhet. Men, bäste Waverley, detta är mer än vänskapsfullt och skall ej glömmas, så länge Philip Talbot kan minnas någonting. Mitt lif — bah! — det får Emilia tacka er för — detta är en vänskapstjenst, som är värd femtio lif. Jag kan ej tveka att under närvarande omständigheter lemna mitt hedersord; der har ni det.» — Han afgaf härmed en skriftlig förbindelse. — »Och nu, hur skall jag komma härifrån?»

»Det är alltsammans ombestyrdt: era saker äro nedpackade, mina hästar vänta, och en båt har med prinsens tillåtelse blifvit tingad att föra er om bord på fregatten Fox. Jag skickade ett bud ned till Leith i detta ändamål.»

»Det passar förträffligt. Kapten Beaver är min synnerlige vän — han sätter mig nog i land vid Berwick eller Shields, hvarifrån jag kan taga posthästar till London; och ni måste anförtro mig det der brefpaketet, som ni återfick genom den goda miss Bean Lean. Jag torde komma i tillfälle att använda brefven till er förmån. Men der kommer er högländske vän Glen — jag erinrar mig ej hans barbariska namn — och han åtföljes af sin ordonnans; jag gissar, jag ej får kalla honom hans lönnmördarordonnans. Se, huru han går, som om hela verlden tillhörde honom, med mössan på sned, oeh plaiden pösande omkring hans bröst! Jag skulle ha lust att råka den der unge herrn, der mina händer inte vore bundna; antingen skulle jag qväsa hans stolthet, eller han qväsa min.»