Sida:Waverley 1879.djvu/419

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
415

i öfra våningen satt alla ben i rörelse af fruktan för de oundvikliga följderna, skulle den stackars herrn förlorat sitt lif för denne lille basilisks hand.»

»Det måtte bli en vacker skildring, ni kommer att göra af Skottland vid er hemkomst, öfverste Talbot.»

»Åh, fredsdomaren Simpel skall bespara mig besväret: ’uselt, uselt, uselt! Tiggare allesammans, tiggare allesammans. Nog är luften rätt bra’ — men det är visserligen blott, när man kommit ut ur Edinburgh och ännu ej hunnit till Leith, såsom det för närvarande är fallet med oss.»

Inom kort framkommo de till hamnen:

»Båten vaggade på vågen,
Vinden blåste hårdt från hafvet,
För sitt ankar skeppet red.»

»Farväl, öfverste; måtte ni finna allt, såsom ni sjelf önskar det! Kanske råkas vi förr, än ni tror; det talas om en omedelbart förestående marsch till England.»

»Jag vill ingenting veta om den saken», sade Talbot; »ty jag önskar ej medföra några underrättelser om era rörelser.»

»Farväl då, kort och godt! Framför tusen helsningar jemte min djupa vördnad och innerliga tillgifvenhet till onkel Everard och tant Rachel! — Tänk på mig så vänligt, ni kan, tala om mig så skonsamt, som ert samvete tillåter er, och ännu en gång farväl!»

»Farväl, min bäste Waverley; mycken tack för er vänskap! Aflägg er plaid vid första tillfälle. Jag skall alltid tänka på er med tacksamhet, och mitt hårdaste tadel skall bli: que diable allait-il faire dans cette galère?»

Sålunda åtskildes de. Öfverste Talbot steg i båten, och Waverley återvände till Edinburgh.